en liten del av det jag skriver.

september

orden.

vi sitter jämsides på bussen som tar en till skolan på fyrtiotre minuter.
du har din ryggsäck i ditt knä och min hand i din när du säger det:
nej, du kan inte i helgen, du ska hälsa på henne.

orden: det du säger, det du egentligen tänker.

nej, du kan inte helgen, du ska vara med henne från fredag eftermiddag till söndag kväll, ta en buss som tar kanske två timmar dit och sedan stanna hos henne. ni ska laga middag och gå på stan och träffa hennes kompis och spela brädspel och gå på bio och göra allt du aldrig vill göra när du är med mig.

när jag varit tyst för länge hör jag mig själv svara något om att det är kul att ni blivit så bra kompisar och jag frågar hur länge du ska stanna där och du svarar och jag säger jaha, så du kan inte ens ses på söndag och du säger nä eller kanske på kvällen i så fall fast då blir det nog ganska sent och jag svarar snabbt, för snabbt, att det inte gör något, att det bara är att höra av sig när du är på väg hem, att jag kan möta dig på busstationen när du kommer hem om du vill.

orden: det jag säger, det jag egentligen tänker.

och när vi kliver av bussen undrar jag om du ser att mina ögon blivit rödstrimmiga och om du hör att jag fått en klump i halsen som bara växer och växer. och jag vänder blicken bort när du pussar mig på kinden och när du försvinner iväg till ditt klassrum märker du inte. du vänder dig inte om en enda gång när du går med snabba steg i korridoren och märker inte, skulle aldrig märka om jag föll ihop.


(okej, nu är det dags att våga visa vad jag skriver. här är en liten liten del)